Hjärtat slår hårt i kroppen. Jag försöker fokusera på tv-serien på telefonen. Har sett avsnittet förr. Tillhör inte den bättre halvan av avsnitt. Ett lejon och en åsna stirrar vänligt på mig. Mina tankar avbryts av skakningar. Hjärtat skakar med. Inte lika hårt som för en stund sen. Luftgrop. Hjärtat studsar mjukt upp i halsen. Nedstigningen verkar vara påbörjad. Jag önskar att jag kunde lägga mina känslorna i orden och fästa dem i blocket. Så jag kunde få slappna av en stund. Inga hårda hjärtslag, inga skakningar, inga gungningar. Varken i flygplanskroppen eller min kropp. Nedstigningen har verkligen börjat. Inte lika jobbigt som att lyfta. Känner mig faktiskt modig. Just nu i alla fall. Den bästa känslan infinner sig när vi landat. Tacksamhet! Lycka! Salighet! Jag tackar alltid kabinpersonalen och kaptenerna från djupet av mitt hjärtat. Inte alltid jag får möjlighet att göra det med ord, men alltid med en medveten tanke. Helst skulle jag vilja göra det med ord direkt till dem. Men för dem är jag en av tusen. För dem är det en vanlig dag på jobbet. Nya skakningar på väg ner genom molnet. Längtar tills vi landat.

Jag inser att jag inte vet vad klockan är. Det är tyst och fridfullt. Någon fågel som sjunger i skogen. Vågornas stilla skvalpande mot stenarna i sjön nedanför. Två fåglar flyger förbi. En snabb blick på marken, inga myror än. Myggen surrar svagt på avstånd. De har inte heller upptäckt mig än. Jag är klar, studsar snabbt in i stugan, slänger kisspappret på den lilla glöden som finns kvar. Kryper ner i sovsäcken, jag hinner sova en stund till. Klockan är bara fem.