Läste precis någonstans på internet, minns inte vart som vanligt. Kanske Illustrerad Vetenskap eller något liknande. Hursomhelst, för att kunna bli framgångsrik krävs det mer ihärdighet än intelligens. Den som jobbar hårt och enträget mot sitt mål når det också. Forskning visar att framgång inte alls har så mycket med intelligens att göra. Det handlar mer om ihärdigt arbete, att fokusera och jobbat hårt och enträget mot sitt mål. Det är ju fantastiska nyheter. Det innebär ju att vem som helst har möjlighet att bli precis vad som helst. Världen ligger öppen för mig. För dig. För oss alla. Allt från att bli nobelpristagare i astrofysik till författare som vinner Augustitpriset i litteratur eller världens bästa förskolefröken utan instiftade priser. De dåliga nyheterna är att jag inte är särskilt ihärdig. Jag ledsnar fort. Snabbare än ljusets hastighet. Om vi nu ska använda oss av gamla, utslitna tråkiga metaforer.

Men vi säger nu att jag genom ett mirakel tillfogas ihärdighet. Vad ska jag välja att ihärdigt fokusera all min nya ihärdighet på? Det finns ju så mycket jag vill. Så mycket spännande att utforska och uppleva. Rymden fascinerar. Vad finns där ute? Finns det liv? Hur skulle liv på en annan planet kunna se ut? Ska jag läsa massor av matematik, kemi och fysik och bli en världsberömd forskare? Inom astrofysik eller exobiologi? Som exobiolog forskar man kring hur eventuellt liv på andra planeter skulle kunna se ut. Man tar hänsyn till gravitation, temperatur, atmosfär och massor av andra faktorer och så försöker man dra slutsatser kring utseende, inre organ och andra fascinerande saker. Skulle ju passa min livliga fantasi som handen i handsken (om man nu inte köpt sig för små handskar för de var ju så fina och man ska ju bara skaka av sig de där sista kilona).

Apropå min fantasi. Min galna fantasi som skapar kärleksintriger, mordgåtor, barnsagor och allt annat mellan himmel och jord som ingen annan normal hjärna ens skulle tänka tanken på. Älskar ju att skriva. Hur blir det med de orden som virvlar runt i mitt huvud, som längtar efter att få bli berättelser på vita boksidor. Som ska ge mig det ena litteraturpriset efter det andra? Hur blir det med dem om jag blir astrofysiker som vinner det ena nobelpriset efter det andra?

Tycker ju om att virka också. Men det tjänar man inte så mycket på. Svårt att bli berömd och eftertraktad på virkning liksom, som om det skulle vara något att sträva efter. Dessutom tar det ju en sådan evinnerlig tid att bli klar. Hinner ju knappt påbörjar ett projekt innan jag tröttnat. Har massor av UFO:n i garnlådan. (UnFinished Objects, = oavslutat projekt.)

Kanske min lott är att vara förskollärare. (Som jag faktiskt hade ihärdighet nog för att studera i nästan fyra år för.) Att byta blöjor, torka snoriga näsor, medla mellan arga små individer, läsa sagor, leka, och trösta. Få underbara varma kramar av små underbara ungar som öser kärlek eller ilska över mig. Som flinar busigt mot mig, plirar med sina stora ögon och som ibland kan få MIG, förskoläraren, att säga ”Bara EN gång till” och ändå göra tre gånger till. Kanske jag ska fortsätta titta på Star Trek på kvällarna och vara några få små personligheters stora trygghet och hjälte om dagarna.

Med allt som fyller mina ögon och öron, censurerat, tillagt och fotat ur bästa vinkel, så kanske det är tur att jag inte har så mycket ihärdighet för då hade jag nog bränt ut mig. Eller vänta, var det inte precis det jag gjorde i höstas, som förskollärare?! Kanske jag har ihärdighet men är oförmögen att välja när jag är en av de lyckligt lottade som faktiskt är född och uppvuxen i Sverige. Jag har allt serverat på ett silverfat, men mitt silverfat dignar över med godbitar att välja på.

Hjärtat slår hårt i kroppen. Jag försöker fokusera på tv-serien på telefonen. Har sett avsnittet förr. Tillhör inte den bättre halvan av avsnitt. Ett lejon och en åsna stirrar vänligt på mig. Mina tankar avbryts av skakningar. Hjärtat skakar med. Inte lika hårt som för en stund sen. Luftgrop. Hjärtat studsar mjukt upp i halsen. Nedstigningen verkar vara påbörjad. Jag önskar att jag kunde lägga mina känslorna i orden och fästa dem i blocket. Så jag kunde få slappna av en stund. Inga hårda hjärtslag, inga skakningar, inga gungningar. Varken i flygplanskroppen eller min kropp. Nedstigningen har verkligen börjat. Inte lika jobbigt som att lyfta. Känner mig faktiskt modig. Just nu i alla fall. Den bästa känslan infinner sig när vi landat. Tacksamhet! Lycka! Salighet! Jag tackar alltid kabinpersonalen och kaptenerna från djupet av mitt hjärtat. Inte alltid jag får möjlighet att göra det med ord, men alltid med en medveten tanke. Helst skulle jag vilja göra det med ord direkt till dem. Men för dem är jag en av tusen. För dem är det en vanlig dag på jobbet. Nya skakningar på väg ner genom molnet. Längtar tills vi landat.

Jag inser att jag inte vet vad klockan är. Det är tyst och fridfullt. Någon fågel som sjunger i skogen. Vågornas stilla skvalpande mot stenarna i sjön nedanför. Två fåglar flyger förbi. En snabb blick på marken, inga myror än. Myggen surrar svagt på avstånd. De har inte heller upptäckt mig än. Jag är klar, studsar snabbt in i stugan, slänger kisspappret på den lilla glöden som finns kvar. Kryper ner i sovsäcken, jag hinner sova en stund till. Klockan är bara fem.

Har fullt upp nu, livet rusar på i hundranittio. Men jag vill så gärna börja blogga, snart hoppas jag livet har lugnat ner sig då ska jag skriva. Massor!

Jaha, så har man då äntligen skaffat sig en blogg. Vet inte riktigt vad den ska handlar om än, har lite ideér, får se vart jag hamnar. Allt är nytt så jag börjar med att testa mig fram så får vi se vad som händer.